Den amerikanske arkitekten Kyle Philips har ritat två A-banor i form av PGA National i Bara strax utanför Malmö. Ni som såg Scottish Open nyligen känner säkert igen namnet Kyle Philips därifrån. Han har nämligen ritat Castle Stuart också.
Vi blev generöst inbjudna av en medlem och spelade banan i strålande sommarväder. Vi hamnade på Links denna gång och det gjorde inte mig något eftersom jag ändå sagt att jag ska beta av topp 30 i Sverige (Lakes är rankad några platser högre på Golf Digest ranking. Lakes 9:a och Links 13:e).
PGA National Links domineras av rödsvingel vilket är den gräsart som ger den klassiska linksfinishen. Greennerna var stora med många roliga pinnplaceringar. Det var, med tanke på att greenerna var hårda, dessutom möjligt att utnyttja konturerna på greenerna för att komma åt flaggorna på inspelen. Sån golf är kul.
Vi valde 61 tee, vilket är att jämföra med vit tee och mäter 6150 meter. Banan spelades kortare än så med sommarrull på bollen.
När jag hade tätt mellan besöken är det svårt att inte jämföra banan med Elisefarm, som är mycket vackrare med sin närhet till Ringsjön och sina välansade promenadstråk. Men som golfbana håller jag PGA National Links högre. Helt enkelt för att det är fler roliga golfslag som slås på den banan. Att den är relativt kuperad med höjdskillnader på uppåt 20 meter gör sitt till för upplevelsen också.
Jag tycker sträckningen är viktig på golfbanor och här har Kyle Philips verkligen fått till det. Links har en fin inledning och en fin avslutning. Att inleda med ett "drivbart" par 4-hål är jag lite tveksam till, men det funkar ok. 2-5 är på inga sätt lätta hål, men det är först på 6:an som dom verkliga frågorna börjar ställas.
För övrigt var jag rätt nära HIO på hål 5. En av dussintalet gånger jag varit inom två decimeter från flaggan.
På hål 6 är utslaget halvblint. Det spelas 400 meter och dagen till ära rakt in i vinden. Man anar vänsterkanten på fairway och ser fairwaybunkrarna. Rätt linje är slå mot den bilnda delen av fairway om man inte ska rinna ner i bunkrarna mot vilka hela fairway sluttar. Sen har du ett roligt mellanjärn till ett svårt greenområde. Golfhål!
På sjunde hålet står man 1-2 klubbor ovanför hål och blickar ner mot en jättelik green med en svacka i mitten. Rätt många har treputtat på 7:an vågar jag lova och underteckad sällade sig till den skaran.
Det är roligt hela tiden på PGA National och hål 14-18 är som en avslutning ska vara:
Hål 14: 425 meter, par 4, uppför. Jag tror typ två bunkrar är i spel på det hålet (plus en lurig liten som vaktar bakom grenen), men hålet ställer bara en enkel fråga: kan du slå en drive och järnfyra upp på green?
Hål 15: 445 meter, par 5, nerför. Här vänder vi på steken. Kort par 5. Man kan och spelar nog oftast aggressivt, men greenområdet kan i sig själv ge dig bogeys med sin upphöjda green.
Hål 16: en vacker medellång dogleg par 4. Inga konstigheter.
Hål 17: ett härlig korthål uppför, 155 meter, till en väl inbunkrad green, med flera roliga flaggplaceringar och en ondulerad green där man kan utnyttja konturerna.
Och så Hål 18: 400 meter. Smalt att träffa fairway. Ett dike (som inte bör vara i spel) innan green. För mig spelades det drive och järnsjua och jag fick plocka fram två fina golfslag för att träffa green. Snygg avslutning upp mot det coola klubbuset.
Hål 18 på Links med klubbhuset vänster om green. Bild från klubben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar