Vinden spelades åt andra hållet denna gång och det gjorde så klarat att banan spelades helt annorlunda. Jag hade redan innan bestämt mig för att spela aggresivt och så passande då att det blev medvind på merparten av par 5-hålen.
Det aggresiva spelet gjorde att jag tappade fyra bollar, men å andra sidan kom jag in på 80 slag. På trean en kort par 4 på 287 meter gick jag för pinnen och satte första bollen i buskarna. Andra bollen satte jag pin high, i tjock ruff just av green, fem meter från flaggan. Up and down för bogey. Så såg det ut.
Även på trettonde hålet hade jag birdie på andra bollen.
Jag hade inte spelat så om det var tävling. Men nu skulle jag springa runt banan själv på tre timmar. Då är kul att gå upp på green på två slag på spektakulära 15:e hålet längs Mälaren.
På tal om birdies. Jag har gnällt en del på detta på sistone. Jag satte min telefon lutad mot en vattenflaska bakom koppen på 7:an, korthålet, för att se om jag kunde sätta en birdie från det där 4-5 meters avståndet som jag så ofta har. Det gick så här:
Två birdies blev det. Stadium Course var ännu bättre andra gången och jag längtar dit igen.
Jag läste någonstans från en internationell kritiker att man borde lagt lite pengar på att definiera hålen bättre. Kanske satsa på ett träd här och där. Nu i den vackra höstskruden så måste jag säga att banan känns som bäst naturmässigt på hålen som ligger närmast Castle Course. 1,2,3,6,8,12 och 13. Victory Valley känns som en konstigt plats.
17:e då? Jodå. Bättre än sist. Men tee stod på 90 meter. Så det var att betrakta som ett birdiehål idag. Läste dock linjen helt fel på min fyrameters. 38 pinnar nu och 37 sist. Jag gillar att spela Stadium Course helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar